Det var flera som sa till mig att jag borde ta han, Rico. Men just där och då kunde jag inte förstå hur detta skulle gå till, hela vägen till Sverige. Jag tror idag att jag redan hade bestämt mig, för jag kunde inte lämna platsen. Pati stannade med mig, Rico kom till oss och sprang iväg ibland. En dag var han borta en hel dag, jag var orolig den dagen, vart hade han tagit vägen, hade han det bra, vem var han hos? På eftermiddagen började vi leta efter han, vi gick på olika håll och efter några timmar hörde jag pati ropa på mig, han var tillbaka. På bilden här nere kan du se han igen, då jag fick se han igen. Bara några timmar hade gått men oj, som jag hade saknat honom. Vi frågade då ägarna på hotellet om vi kunde få han han på rummet över natten och det fick vi. För dagen efter skulle jag ta han till veterinären. Det var trappor upp till vårat rum, rico var misstänksam eller om han bara inte tyckte om trappor, jag vet inte. Idag springer han gladeligen upp för trappor så jag tror bara han var skeptisk. Jag bar han upp för trapporna och inne i rummet var han okej, han låg framför fläkten och sov i vår säng under natten. På morgonen började vi packa och jag började ringa runt. Till polisen i Sverige, till Jordbruksverket, till tullen, skrev till alla jag kunde tänka mig som kunde ha information om att adoptera en hund, resa med hund. Sen åkte vi, i en tuktuk hoppade vi in och begav oss in till stan för att gå till veterinären. Jag ville se så att Rico var frisk.
Comments