Helt ärligt, jag trodde inte att jag skulle få möta det jag gjorde, jag trodde mer. Att jag skulle få se mer av den där hjälpsamma delen hos människan. Det var inte så att jag hade en hög med människor som jag kunde kontakta på den platsen jag befann mig på då, men jag hade ändå skapat en del kontakter och genom kontakter fick jag kontakter, vägledning till olika forum i Costa Rica etc, detta fick jag mycket hjälp med, vart jag skulle vända mig, men jag fick inte höra någon som faktist kunde hjälpa mig. Jag kontaktade flera hundhem men alla sa att dom hade för många hundar och att Rico var för frisk för att dom skulle ta in han, hjälpa honom. Trots att jag erbjöd att betala för hans vistelse under tiden så var svaret nej. Känslor och tankar i dessa stunder var tuffa att möta, det skapades mycket sorg, besvikelse, förtvivlan och ilska. Jag frågade flera av mina yogi vänner som jag har hade mött men ingen av dom kunde tänka sig att ta hand om Rico tills jag kom tillbaka, känslor som kom till mig gjorde att jag hela tiden var tvungen att hämta hem mig själv, jobba med kärlekens kraft, förståelsen och accepterande. Det är tufft att få möta detta när man själv i en sådan situation hade sagt ja innan frågan var klar, jag hade aldrig tagit betalt för att ta hand om en hund, jag hade tagit in den, en självklarhet men så är det inte för alla och detta måste man acceptera och förstå. I dessa stunder går jag oftast tillbaka till kärleken, till min plats som är fylld av allt det goda, att få jobba med den kraften är något av det finaste för mig. Det är med den jag kan se allt gott i alla människor, kärlek i allt och alla. Men det är klart paniken började komma, jag skulle snart behöva ta flyget hem och ingen kunde fortfarande hjälpa mig med Rico. Jag utforskade till och med tanken på förfalskning (ja, jag vet, så ska man inte göra!), men inte döm mig nu, du var inte i min situation. Men, nej detta var inte detta något jag vågade mig på, tänk den stressen, att sätta en hund på ett plan utan korrekta dokumentationer, smittorisk och vad som skulle hända om dom kom på mig. Så nej, detta var endast en tanke i paniken som kom till mig, men ja den fanns där.
Men så hittade jag honom, en man som jag och Pati bodde hos som också hade en hund, en Border Collie. Han hade ett litet hostel, och han var super härlig att hänga med, så där enkel och glad. Han skulle jag säkert kunna övertala och det lyckades jag med. Att ens behöva övertala tog mig så klart emot, men vet du, ibland måste man göra saker som man egentligen inte vill, för sakens goda sak. Efter bara nån dag med att bo där kunde jag se hur han sakta började fatta tycke för Rico, ibland så frågade jag han om han kunde passa Rico nån timme när jag gick ut. Jag ville så klart inte vara utan Rico en sekund men jag visste att jag var tvungen att vänja mig och jobba på min "plan" ;). Efter några dagar frågade jag han, om han kunde ta han om Rico medans jag åkte hem och jobbade tills jag skulle ha klartecken att få hämta hem honom. Efter att ha behandlat Rico för hjärtmasken och han var fri från detta skulle prosessen börja med rabies vaccinet, detta var det som krävdes för att han skulle få komma in i Sverige. Det skulle alltså ta månader. Han sa efter en tids tänkande, ja. Oj, vilket lättnad och ja, en oro satt fortfarande i. Denna mannen hade inte helt koll på allt som jag sa och han tog saker och ting lite väl lättsamt kan man säga. Jag gjorde mitt bästa att visa och förklara allvaret runt medicinen, allt jag skulle behöva av honom etc. Han sa att han förstod och lovade att göra allt för Rico. Tre dagar innan jag skulle åka kom han och sa: What about the money? Jag hade inte sagt något om pengar, helt ärligt, jag trodde han skulle göra detta helt gratis, från platsen av sitt hjärta, han hade ju egen hund, ja det var så jag tänkte. Men han skulle nu ha pengar. Så ja, jag frågade han vad han ville ha och då sa han 700:- i veckan, det var det han tyckte han skulle ha och han sa att han hade kollat runt vad andra tog för såna här tjänster. Jag hade inget annat att säga än ja, okej. Så detta blev vår överenskommelse och att jag så klart skulle betala alla övriga kostnader så som veterinär och mat.
Rico lämnade inte min sida under hela vistelsen, han tyckte inte om när jag lämnade honom vilket jag bara gjorde i små doser, jag hatade att inte få ha han med mig hela vägen men jag ville vänja honom, vid att jag alltid kommer tillbaka. Varje gång jag kom hem igen hoppade han av glädje, ropade efter mig, hela kroppen var glad. Han sov vid min sida, inte i sängen för det var för varmt men nedanför eller precis utanför framför fläkten. När jag gick med honom på gatan i koppel såg han stolt ut, många sa det också till mig, att han såg så stolt ut för nu hade han en människa. Vissa av de gångerna jag hade han lös så sprang han iväg, ja jag fick panik men han var aldrig långt borta, jag hittade han alltid igen, liggandes på stranden i skuggan och när jag kom dit gick svansen i 180 och så följde han med mig igen. Han är verkligen en fri själv denna varelse och ja, det ör något jag tacklas med fortfarande idag. Jag kunde önska att jag inte behövde koppel på han, att han kunde få springa ut och in och vart han än vill precis som han önskar. Men världen skulle aldrig tillåta detta, tänk, hur hade det sett ut om alla hundar kunde få springa runt precis som dom önskade, bara tänk det. En värld med alla djuren i total frihet, en skyddad frihet, hur skulle detta kännas, se ut, en drömvärld om du frågar mig.
Comments